Min nya vardag..
Som jag skrev i inlägget innan och som dom som känner mig vet, så under graviditeten var det min mamma och en del vänner som följde hur det gick. Min mamma var ju den som var med när det var MVC, ultraljud av olika slag, specialist MVC och under hela förlossningen och under BB timmarna. Då jag också bodde hos henne så var hon med mig så fort hon var hemma och till en början var hon sjukskriven, så då blev det många långpromenader med hundarna och Myzan i vagnen. Vi fikade tillsammans och allt sånt, mamma var den som fanns och stöttade mig hela tiden MEN jag var den som skötte ansvaret för My även om hon var där som stöd. Min mamma är även en av mina bästa vänner.. Hon har funnits och visst har vi haft bråk som dom flesta andra men det har gjort våran relation mycket starkare! Mamma fanns utan att ta över min roll som mamma åt min dotter, men däremot har dom byggt upp otroligt starka band!
Hon vet det mesta om mig, i princip allt när jag tänker efter.. Hon var en av dom första som fick veta om killen också.. Och hon såg hur jag lyste när jag pratade om honom eller med honom! Leendet, skratten och kärleken..
En incident hände dock när jag hade fått ett litet dilemma och jag var arg men samtidigt förvirrad över hur jag skulle hantera situationen.. Detta var precis när jag träffat honom, men hon kände till honom sedan tidigare.. Men hon tittade på mig och sa "ring honom, han kan nå få dig må bättre och hjälpa dig med din förvirring!"
Så jag tog telefonen och ringde, jag pendlade då mellan ilska, gråt och skratt.. Haha, under ett samtal så visste han alla tre lägen och påpekade att nu har jag hört dig både skratta, vara arg och gråta..
Hans röst, hans ord.. Det var något speciellt med honom och det kände jag redan när jag pratade med honom första gången!
Han lyssnade ju på mig, jag berättade saker och han brydde sig, han förstod utan att vara dömande, och han fick mig glad hela tiden!
Men så var det ju den där biten med att plötsligt "dela min vardag" med någon, på ett sätt jag absolut inte var van vid! Plötsligt så var det inte bara jag och My utan nu var vi fler och vi blev en familj!
Så det blev delad ekonomi, delat ansvar, delad vardag.. Ett liv jag inte kunnat drömma om ens! Jag mådde plötligt så himla bra! Men jag tänker inte sticka under stolen med att det var svårt att få in i huvudet att jag inte var ensam om allt längre.. För det var svårt att släppa taget och det var svårt att gå från ensamstående mamma som pluggade och jobbade som tim-vikarie för att få vardagsrulansen att rulla på.. Och knepa och knåpa med pusselbitarna för att få allt att funka! Till att ha nån som tyckte att det räckte med att jag pluggade och skulle koncentrera mig på det, till att dela ansvaret för Myzan, för att dela ekonomin, dela inköp, dela allt! Det var både konstigt och svårt att förstå, jag var ju inte van!
Skulle jag gå och handla så tyckte han att jag skulle ta pengar av honom tex, om jag var iväg så kunde han ringa och säga att det fanns pengar insatta på mitt konto, jag kunde komma hem till honom och han gjorde middagen. Allt rullade på av automatik, och jag visste knappt vad dåligt humör var längre!
Nu har det gått snart 2år.. Och jag kan inte fatta vart tiden har tagit vägen?! Det har gått fort men samtidigt är jag lika nykär i honom ännu, lika svag för hans närhet och hans blickar, lika generad varje gång jag får något av honom och har fortfarande svårt att be honom om saker och förstå att vi har gemensam ekonomi! Haha, vilket han kan bli knäpp på och fortfarande påpeka att "gumman, vi har faktiskt gemensam ekonomi.."
Han är underbar det kan jag inte säga annat om!
Så att gå ifrån att vara ensamstående till att leva "familjeliv" så att säga är än idag lite svårt att förstå, fortfarande så kan jag hamna i tänket att "JAG måste fixa det här det här det här det här och det där"
Och fortfarande får han påminna mig om att vi är två om ansvaret i allt!
Han är den bit i mig som fattades, han gör mig hel, han är glädjen jag saknade och blev leendet jag bär på mina läppar! Han är min soulmate, och mannen i mitt liv!
Men när vi flyttade ihop (kort efter att vi träffats) så var det svårt för både Myzan och min mamma.. Dom hade separationsångest från varann, vilket lett till att Myzan är en del hos min mamma! I somras var hon där 10dgr i 2 omgångar hon var bara hemma drygt en vecka för att sen ville hon tillbaka till sin momma! Haha, innan jul var vi uppe och firade lilla julafton typ men efter jul så åkte Myzan upp till min mamma över nyår.. Så man skulle kunna säga att dom har väldigt starka band! Kärleken mellan dom är nå obeskrivlig!
Peace out!
Kommentarer
Trackback
